Jonas & Jag ♥
Datum: 2008-12-27 @ Tid: 11:13:53
Jag kommer ihåg första gången jag och Jonas pratade. Han tog kontakt med mig på Playahead, och det var så det hela började. Det första vi pratade med varandra om, det var hans tjejproblem. Jag tycker att det var så charmigt av honom att ta kontakt med någon och sen direkt börja prata om tjejproblem. Vi pratade med varandra hela natten, och jag kände mig så lycklig.
Dagarna gick, och jag träffade en massa andra killar, eftersom Jonas bodde så långt bort. Men på något sätt kände jag ändå att de andra killarna inte var så intressanta, jag vet att det låter som skitsnack men det är faktiskt sant. Jag tror att jag innerst inne visste att det en dag skulle bli Jonas och jag. Man märkte att han blev besviken när jag träffade andra, trots att vi bara var vänner.
Så en dag, den 8 oktober 2006 efter några floppar på "kill-fronten" bestämde jag mig lyckligtvis att det kunde vara värt att satsa på ett förhållande med Jonas. Jag frågade honom om vi skulle försöka, och han blev överlycklig. Den 8 oktober 2006 blev vi tillsammans. Även fast vi inte ens hade träffat varandra. Men det var som ett löfte, att vi inte skulle träffa andra.
Och så kom han hit på höstlovet 2006, jag tror det var den 29 oktober, för vi träffades inte förrän den 30 oktober.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid centralen i Stockholm, och jag ringde honom när jag var på tåget för att veta var jag skulle gå. Vi höll kontakten i telefon, så att vi lättare skulle hitta varandra. Och så såg jag någon stå och se lite lätt förvirrad ut, med en telefon i handen. Jag sa att jag såg honom, och då började han vända sig om och se efter mig, men han såg mig inte. Undrar om det beror på att jag är så liten? Iallafall, jag gick fram till honom och gav honom en kram. Jag tyckte att han var fin, finare än jag hade föreställt mig. Vi gick en promenad i Kungsträdgården, i brist på fantasi.
Jag ska inte berätta alla detaljer, för då blir ni säkert bara uttråkade. Men jag kan bara säga att den dagen var helt underbar!
Vi var tillsammans, på riktigt.
Sen förlovade vi oss, precis på dagen ett år efter den dagen vi träffades. Det var helt underbart, och ringarna var jättefina. I ringen stod det: Jonas 30/10 2007 Evig kärlek. Vi förlovade oss alltså den 30 oktober 2007 och det var den bästa dagen i mitt liv.
För precis ett år sen så kom han ner till Stockholm för att fira nyår med mig, och det var då han blev kvar. Han hade bara packning för högst två veckor men har stannat sen dess. Självklart har han ju hämtat saker så han har ju det mesta här nere nu. Iallafall, så sa han att han bara skulle stanna tills jag fyllde år, 8 januari 2008. Sen bad jag honom stanna över helgen och det blev bara mer och mer. Min mamma ringde honom och frågade om han ville jobba, han tackade självklart ja och fick stanna där till slutet av februari. Under tiden han jobbade där gick han på anställningsintervjuv på Prodoc. OCH HAN FICK JOBBET! Det var en obeskrivlig lycka! Aldrig mer distansförhållande.
Och nu har han bott här sen dess, vi har haft våra bråk men vi lyckas alltid hitta tillbaka till varandra.
Så nu är det första gången vi är ifrån varandra på såhär lång tid. Förstår ni nu varför jag saknar honom så mycket, och tjatar om det varje dag? ;)
Hoppas att ni var intresserade av att läsa den här historien och att den inte tråkade ut er alltför mycket.
Puss
Dagarna gick, och jag träffade en massa andra killar, eftersom Jonas bodde så långt bort. Men på något sätt kände jag ändå att de andra killarna inte var så intressanta, jag vet att det låter som skitsnack men det är faktiskt sant. Jag tror att jag innerst inne visste att det en dag skulle bli Jonas och jag. Man märkte att han blev besviken när jag träffade andra, trots att vi bara var vänner.
Så en dag, den 8 oktober 2006 efter några floppar på "kill-fronten" bestämde jag mig lyckligtvis att det kunde vara värt att satsa på ett förhållande med Jonas. Jag frågade honom om vi skulle försöka, och han blev överlycklig. Den 8 oktober 2006 blev vi tillsammans. Även fast vi inte ens hade träffat varandra. Men det var som ett löfte, att vi inte skulle träffa andra.
Och så kom han hit på höstlovet 2006, jag tror det var den 29 oktober, för vi träffades inte förrän den 30 oktober.
Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid centralen i Stockholm, och jag ringde honom när jag var på tåget för att veta var jag skulle gå. Vi höll kontakten i telefon, så att vi lättare skulle hitta varandra. Och så såg jag någon stå och se lite lätt förvirrad ut, med en telefon i handen. Jag sa att jag såg honom, och då började han vända sig om och se efter mig, men han såg mig inte. Undrar om det beror på att jag är så liten? Iallafall, jag gick fram till honom och gav honom en kram. Jag tyckte att han var fin, finare än jag hade föreställt mig. Vi gick en promenad i Kungsträdgården, i brist på fantasi.
Jag ska inte berätta alla detaljer, för då blir ni säkert bara uttråkade. Men jag kan bara säga att den dagen var helt underbar!
Vi var tillsammans, på riktigt.
Sen förlovade vi oss, precis på dagen ett år efter den dagen vi träffades. Det var helt underbart, och ringarna var jättefina. I ringen stod det: Jonas 30/10 2007 Evig kärlek. Vi förlovade oss alltså den 30 oktober 2007 och det var den bästa dagen i mitt liv.
För precis ett år sen så kom han ner till Stockholm för att fira nyår med mig, och det var då han blev kvar. Han hade bara packning för högst två veckor men har stannat sen dess. Självklart har han ju hämtat saker så han har ju det mesta här nere nu. Iallafall, så sa han att han bara skulle stanna tills jag fyllde år, 8 januari 2008. Sen bad jag honom stanna över helgen och det blev bara mer och mer. Min mamma ringde honom och frågade om han ville jobba, han tackade självklart ja och fick stanna där till slutet av februari. Under tiden han jobbade där gick han på anställningsintervjuv på Prodoc. OCH HAN FICK JOBBET! Det var en obeskrivlig lycka! Aldrig mer distansförhållande.
Och nu har han bott här sen dess, vi har haft våra bråk men vi lyckas alltid hitta tillbaka till varandra.
Så nu är det första gången vi är ifrån varandra på såhär lång tid. Förstår ni nu varför jag saknar honom så mycket, och tjatar om det varje dag? ;)
Hoppas att ni var intresserade av att läsa den här historien och att den inte tråkade ut er alltför mycket.
Puss
Kommentarer
Trackback