Allt som handlar om julen gör så att jag får panik. Jag får mail, alltså reklam, om julklappar och grejer. Och jag får minst sagt PANIK. Visst, vissa grejer med julen tycker jag om. Men det mesta är bara pest och pina. Hatar julklappstressen, man behöver ju inte visa sin kärlek genom att köpa saker till varandra, eller hur? Och maten, visst julskinka och lussebullar är såå gott! Men resten är bara uttjatat tycker jag. Kalle Anka? Nej tack.

Näe, jag är inget större fan av julen alltså...

Ni som inte gillar klagomål-inlägg, sluta läsa nu.. :)

Såg på blocket att båda Mollies föräldrar var till salu. Det såg ut som att de hade fått ännu en kull också, helt sjukt. Jag menar honan är ju bara två år! Två kullar på en tvåårig hona klingar illa i mina öron. Hanen är inte så gammal han heller, men en valpkull tär ju inte lika mycket på en hane som det gör på en hona. Dessutom måste hon ha blivit dräktig på löpet direkt efter... Nej, jag vet inte vad jag ska säga. Och nu ska de göra sig av med båda hundarna?

Alltså det känns verkligen som vissa har hundar bara för att tjäna lite extrapengar på dom. Jag fattar inte, och det gör mig så himla arg. Det som gör mig mest arg är att jag själv har fallit i fällan och gett stöd år den här jävla valpproduktionen. Visst, Mollie är världens underbaraste. Det är inte henne jag ångrar. MEN, hädanefter blir det renrasiga hundar och uppfödare man kan kolla upp för min del. Jag vill inte att någon ska lida bara för att jag vill ha en ny familjemedlem. Sen så skulle det vara väldigt roligt med en uppfödare som är intresserad av vad som händer med valparna. Inte såna som "tappar bort" ens nummer, och låter allmänt ointresserade när man berättar om hur valpen har utvecklat sig.

Tyler är ju underbar han också, även fast han är en blandras. Det är inte blandrashundar det är fel på, inte alls. Det är blandrasuppfödarna det är fel på. Så, mina kära vänner. Hädanefter stödjer jag INTE blandrasavel.

Haha, då har jag fått ventilera ur mig det här också. Puss på er mina fina läsare! ♥

Jag känner mig så kluven. Jag vill, jag vill så mycket, men jag vet att det inte går. Det kommer bara att sluta så som det alltid har gjort annars. Det vet jag. Hur bra det än känns just nu så kommer det att gå åt helvete tillslut. Och vad är lite lycka för stunden värd, om man vet att man kommer befinna sig lika långt ner (om inte längre) sen? Samtidigt så vill jag verkligen. Jag är ju verkligen lycklig just då. Nej, att ta det lite lugnt kanske är en bra idé.