Jag känner tårarna bränna innanför ögonlocken, de vill ut men jag låter dem inte komma ut och blöta ner min kind. Jag vill inte visa mig svag, jag vill inte visa att det påverkar mig så mycket som det egentligen gör. Jag känner mig så svag. Jag förstår inte vad som händer. Egentligen borde jag vara världens lyckligaste; jag har nästan allt jag har bett om. Jag har tagit studenten med riktigt bra avgångsbetyg, jag har världens underbaraste vänner och jag har ett fast förhållande. Varför är jag då så himla skör? Jag borde vara stark. Jag har gått igenom saker som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Jag har tagit mig ur situationen ännu starkare. Men ändå är jag så skör. Man skulle kunna dra bort varenda del av mig på samma sätt som man kan göra med en blommas blad.

Jag är så olycklig. Varför blir det alltid så att jag känner mig så himla ensam?